A story a day...

"Vad kan du tillföra världen som skribent?"

2012-03-05T15:05:00.001+01:00

Den frågan fick min klass på en workshop i skolan häromdagen. I flera minuter var det totalt vakuum i mitt huvud. Det var så illa att jag nästan tänkte be om ursäkt, säga att hela min treåriga skrivutbildning hittills var ett misstag och att jag nog skulle gå tillbaka till att kränga kaffe latte till fikasugna Eskilstunabor. Tillslut formulerade jag ändå några meningar om vad som gör mig till en duktig skribent. När det väl fanns på papper (gul post-it) och var uppsatt på tavlan kändes det inte längre lika ödesmättat. För jag vet ju att jag kan skriva - ibland behöver man bara lite självpepp!

Föreläsaren som ställde frågan var för övrigt den fantastiske Olle Bergman. Vill ni bli inspirerade till att skriva - se till att hamna på någon av hans föredrag!

Året var 2002 (ett ode to Mando Diao)

2011-11-14T11:15:00.000+01:00

Första skivan kommer alltid att vara den bästa!

Varje onsdag klockan sju (det kan ha varit åtta) knölade min bror och jag ner oss framför TV:n i pappas ganska så obekväma bäddsoffa. Pappa satt i snurrfåtöljen bredvid. Vi fick en skål popcorn med massor av salt och en kanna med lättdryck i smaken vinbär. Om lättdrycken tog slut fick man för det mesta blanda en ny kanna, men då blev det i någon annan smak som man inte riktigt gillade lika mycket. Kanske apelsin. Det gällde alltså att ”spara” på vinbärsdrycken. Taktiken var att trycka i sig popcorn i omgångar, för att sedan släcka törsten med en liten slurk vinbärssaft emellanåt. Det här var den bästa kvällen i veckan – kvällen för det fantastiska TV-programmet Voxpop, som presenterade veckans hitlista.
Förutom att äta massa popcorn hade vi även ett avancerat system för poängsättning av musikvideorna i programmet. Varje band bedömdes efter kriterierna sång, låt som helhet och video. Bubblarna, de som låg utanför själva hitlistan, bedömdes också efter kriteriet utmanarchans. Oftast vann någon hårdrocklåt eller någon som hade en refräng som var lätt att komma ihåg och tralla på.

En av dessa onsdagskvällar glömde jag helt bort popcornen. Min bror såg chansen och snappade åt sig det mesta ur skålen. Ett band som hette Mando Diao var bubblare med låten Sheepdog. Bara på namnet hajade jag till. Vad betydde det? I en tid då de andra banden på listan hette banala saker som Fattaru och Bubbles var det uppfriskande bara med ett lite klurigt namn.

Jag är egentligen inte någon musikalisk person, så det är svårt att säga vad jag fastnade för. De skräniga gitarrerna, gapandet, den snurriga musikvideon med killarna i snortajta skinnjackor? Förmodligen en kombination av alltihopa. Mando Diao kammade i alla fall hem full pott i alla fyra kategorierna för min del, och jag blev nästan arg då pappa ”bara” gav åttor och min bror gav de rent av anskrämligt svaga betygen treor och fyror.

Sedan dess har Mando Diao följt mig genom mycket i livet: jag har varit tonårssvår till God Knows, kämpat bort massa överflödiga kilon i joggingspåret med Tony Zoulias i lurarna, varit på konsert med nyfunna och otroligt fina vänner och fällt en tår till Ochrasy…

Så jag bjuder på att jag missade några nävar popcorn den onsdagskvällen 2002 – för jag fick ju ett förmodligen livslångt kärleksförhållande till världens bästa band istället...

Den absolut bästa floskeln som levererats om skrivande

2011-10-06T15:53:00.001+02:00

Idag är jag i full färd med att försöka samla ihop lite arbetsprover. Hittade en bokrecension jag skrev för ett halvår sedan och kom ihåg hur jag slet mitt hår (bokstavligen - måste ha ganska dålig hårkvalitét) för att få ner den till 2500 tecken när den skulle in. Nu, efter tio minuters redigering, är den nere i 1800 tecken.

Det bästa råd jag fått gällande mitt skrivande får därför bli: "Är du klar? Klipp bort lite till!"

En lärare jag hade i en av mina första kurser på högskolan yttrade inte bara detta, han gjorde det till någon form av slogan. Jag tog det nästan personligt. Att brodera ut och aldrig riktigt komma till avslut var en konst jag förfinat under många år. Dessutom lät det i mina öron som en gammal floskel.

Tyvärr är man (läs jag) inte bättre än att man ibland kniper igen och bara gör vad läraren säger åt en att göra, för att komma åt det ack så viktiga högre kurbetyget. Men oj, är jag glad att jag lyssnade den gången! Upptäckte att det som jag lite självförhärligande kallat att brodera ut, istället ofta kunde sammanfattas som... babbel.

Nu applicerar jag det här på allt jag skriver. Har satt som regel att så fort jag producerat något i textväg, ska jag efter en månad ta upp det igen för att kolla hur mycket som kan tas bort. Ofta ramlar det bort ett par hundra tecken - och håret får sitta kvar.

And so is blogging?!

2011-09-29T17:43:00.001+02:00

These are a few of my favourite things (right now)

2011-08-28T14:15:00.000+02:00

- Detta typsnitt, anpassat för dyslektiker. Snyggt, skulle kunna tänka mig att använda det även till annat än specialändamål. Dessutomska det tydligen vara ett mycket bra alternativ till det typsnittet Comic Sans (också bra för dyslektiker) - med andra ord, utmärkt om du precis som jag och många andra känner ett orimligt illamående bara av tanken att behöva använda dig av världens mest utskällda typsnitt.

- Bloggen Lovely Package visar upp snygga och innovativa produktdesigner. Jag kan bli fast och bläddra i arkiven hur länge som helst!

- Londonmode. Någon som tillbringade sin ungdom med att vara punkare med två olika hårfäger ena dagen, till att bli hiphopare iklädd baggy silverbyxor och självlysande tubtopp nästa dag (yes, yours truly), kan inte låta bli att älska kreativiteten i Londons street fashion. Hur edgy du än är finns det alltid någon som är ännu mer galen. Med färg, form, mix av stilar och mönster, frisyr... Befriande och inspirerande (kolla till exempel bloggen YouCatwalk London)! Säkert 80% av mina acessoarer och smycken är inköpta på små marknader i London - coola hattar, smycken i plexiglas och väskor fulla med paljetter och krimskrams. Tråkigt nog är det sällan jag vräker på med allt som jag skulle vilja.

Sex budord för heltidsstudenter som börjar arbeta

2011-07-29T14:56:00.000+02:00

Att säga att jag tagit ett sommaruppehåll borde inte riktigt rättvist, eftersom jag tycker att det har en klang över sig som inte riktigt går ihop med vad jag gjort när ni inte hört något från mig. En slags har-inte-tid-med-datorn-och-gör-bara-härliga-grejer-som-äriskärgårdenpicnincarshopparhängeripakerochandrasomrigasaker-klang.

Varje dag sedan den 12 maj gått upp klockan sex, åkt till Stockholm för att jobba, kommit hem runt halvåtta, lagat mat, ätit, ski… Ja, ni fattar. Inte mycket skärgård och parkhäng alltså. Jag stormtrivs på mitt jobb och det har varit otroligt lärorikt - men arbetslivet har definitivt en helt annan rytm än en sorglös students. Det var nog bra att bli påmind om det igen!

Med bara två veckor kvar på sommarjobbet anser jag mig nu besitta så pass mycket kunskap att jag kan komma med sex mycket visa budord för framtida bruk.

Sex budord för heltidsstudenter som börjar arbeta

1) Du skall icke slötitta på ”Criminal Minds” till klockan tre på aftonen.

2) Du skall icke längre träffa dina vänner flertalet gånger i veckan, utan endast någon timme i månaden då edra fyllda scheman råkar ha en gemensam lucka.

3) Du skall icke njuta av en halv flaska vin till fredagsfilmen. Istället skola du känna en stor dåsighet av enkom själva lukten av rusdrycken och somna efter ett halvt glas.

4) Tänk på att sabbatsdagen inte kan hållas helig, ty söndagar måste nu tillbringas med att tvätta, städa, diska, rensa garderober, hälsa på släkten, hälsa på familjen, storhandla, göra matlådor…

5) Du skall komma att anse på fullaste allvar att ”morgonstund har guld i mund”.

6) Du skall acceptera att sedan du förut kallats blek, innehaver dina vänner nu rätten att kalla dig totalt genomskinlig (eftersom du spenderat en hel sommar på ett luftkonditionerat kontor)

7) BONUS Du skall egentligen icke hava tid att ägna åt så världsliga sysslor som skrivandet av denna lista...

Lantisen reflekterar - topp 3

2011-05-15T17:33:00.002+02:00

Började i veckan på nya jobbet i Stockholm. Det är kul och går jättebra hittils, men jag tror aldrig jag känt mig mer som en lantis än när jag fascineras över det oh-så-flashiga-kontoret i den stora stora staden. Här är topp tre över saker på kontoret som förundrat mig mest:

1. Möblerna i receptionen. Oformliga, färgglada kluttar utställda utan inbördes ordning. Är det ett bord jag placerar stjärten på? En soffa? En konstinstallation? Ingen vet.

2. Det finns kolsyrat vatten på kran. Ingen nyhet för mig att detta existerar, men att faktiskt ha tillgång till det... Första gången jag tog ett glas ville jag typ skrika "Men jääääklar vad häftigt, och så uppfriskande!". Det gjorde jag såklart inte. Jag hängde istället sådär lagom nonchigt över disken medan vattnet tappades upp och spatserade sedan stencoolt tillbaka till mitt skrivbord...

3. Att det ligger sjukt centralt i närheten av favoritaffärer som Zara, Lagerhaus och Desigual. Om mitt sparkonto hade varit en lynnig partner hade han redan börjat noja och fråga var de få extra tusenlapparna (jämfört med studielånet) kommer att gå till och att "det faktiskt är extremt viktigt med en bra buffert". I det verkliga livet pratar sparkonton dock inte. Yes.

Hello, is it me you're looking for?

2011-05-12T23:50:00.000+02:00

Jag har absolut inte tröttnat på bloggen redan. Däremot har jag kommit hem sent och åkt hemifrån alldeles för tidigt, då jag börjat pendla till Stockholm. Återkommer då min kropp resignerat och anpassat sig till att släpa sig upp vid 05.45. Följ mig på twitter så länge (http://twitter.com/#!/annatextdesign) så hörs vi i helgen!

Tre tecken på...

2011-05-09T12:36:00.000+02:00

Det är ett helt år kvar till jag tar examen, ändå nojar jag redan lite över att lämna skolans trygga värld. Mycket av det jag lägger ner energi på för tillfället handlar om att förbereda mig för arbetsmarknaden på något sätt. Här är tre tecken på min plötsliga karriärhets:

1. Pyntade ut med 400 spänn för en årsprenumeration på det (om man får tro en majoritet av våra lärare) livsviktiga magasinet Cap&Design. Har tidigare läst artiklar som finns på hemsidan, men har nu drabbats av något slags ekorretänk och bestämt mig för att den är nödvändig att hamstra i tryckt format för min karriärmässiga överlevnad.
2. Jag har runt 120 utkast på mailen som jag skrivit till företag jag är intresserad av och vill kontakta när jag går ut skolan. Skriver lite på några av mailen dagligen och gör en alldeles för stor grej av att skicka iväg en enkel intresseanmälan. Man kan tro att jag filar på mail av livsviktig sort till typ Barack Obama, minst.
3. Min garderob innehåller fyra kavajer – vilket jag skule vilja påstå är en skapligt gedigen siffra för en fattig student? Något oklart vad detta har med karriärshetsen att göra egentligen, men kurvan för antalet kavajer verkar öka i takt med att kurvan för antalet dagar kvar på högskolan minskar. Statistiken får tala för sig själv.

Formgivningsmysterium

2011-05-05T23:19:00.001+02:00

Någon annan som sett denna tidning förut? Att det är ett modemagasin för barn kanske borde det naturliga att anmärka på här, men den diskussionen lämnar jag åt någon annan.

Det jag spontant funderar på när jag ser detta omslag, är vilken AD som fått igenom typ ett av de fetaste och blaffigaste typsnitt jag någonsin sett – till loggan för en tidning som heter Petite. Nu är mina connaissance du français (tack Google translate) rätt så obefintliga, men jag tror mig veta så mycket som att petite i alla fall inte betyder stort och blaffigt?

Vad tycker ni, förbluffande och dåligt eller en schyst kontrast?

Förresten, har fått höra att det är problem med att lämna kommentarer, vet inte riktigt hur jag ska lösa det eftersom jag inte hittar felet, men I'm working on it!

Som bara Thorsten kan

2011-05-03T02:01:00.000+02:00

I journalistiska texter då någon intervjuats används ofta uttryck av typen "X tar emot oss i sitt hem...". Tar emot, har alltid tyckt att uttrycket låter lite gammaldags och viktorianskt. Typ som att personen i fråga ställer till med en liten bjudning i salongen och nådigt låter sig intervjuas av de gästande journalisterna.

"Thorsten Flinck tar emot Nöjesbladet" på denna bild – och ger därmed minst fyra anledningar (trång båthytt, liggstilen, de hemska pyjamasbyxorna och upphasade sockorna) att omvärdera det utslitna uttrycket...

Vardagsdraman, del 1

2011-04-30T15:52:00.000+02:00

Hur situation verkar vara: "Jag är snart klar, jag ska bara byta kläder".
Reell situation: "Jag har absolut ingen-jävla-ting i hela denna gudsförgätna garderob som passar mitt fördömda lekamen, allt är för fult/litet/skrynkligt/omodernt/konstigt/opassande/kallt/varmt/annan valfri anledning, och bara så du vet kommer det ta minst en timme innan jag missnöjt tar på något överhuvudtaget"
Vem drabbas?: Vanligt förekommande i de flesta hem, särskilt i de där någon som begåvats med dubbla X-kromosomer bor.
Inträffar: Egentligen mest hela tiden, men särskilt hög frekvens dagarna innan den så kallade tvättdagen och gärna innan man ska bort någonstans och har lite bråttom.
Åtgärder: Den mest logiska åtgärden torde sig vara att uppdatera garderoben med lite shopping, Av oförklarig anledning hjälper dock detta inte det minsta.

Who watches the comic book nerd?

2011-04-27T21:00:00.000+02:00

Jag har ett erkännande. Jag kallar det erkännande eftersom jag inbillar mig att det i andras ögon inte är riktigt okej att gilla böcker bestående i huvudsak av bilder i starka kulörer, samtidigt som man uppskattar god litteratur och språkets underfinurligheter. Fast det är inte mitt fel att jag gör det - jag skyller allt på min käre pojkväns förmåga att ta duschar som i framtiden förmodligen kommer att återges som en viktig orsak till varför jordens vattenresurser plötsligt sinade kraftigt under 2000-talet.

Nu kanske ni tycker att jag försöker sätta fokus på något annat än min seriekonsumtion här. Det kanske jag försökte med, ja. Skarpt iakttaget. Så, jag är alltså en så kallad "comicbook nerd". Och allt började en dag för ungefär fyra år sedan när jag satt hemma i Oscars pojkrum och väntade på att han skulle duscha färdigt. På hans sängbord låg en kopia av "Watchmen" och jag tänkte väl ungefär samma sak som jag inbillar mig att de flesta som passerat åldern då man läste Bamsetidningar gör om serier. Att det inte är så stencoolt kanske. I brist på övrig lektyr tänkte jag läsa ett par sidor, kanske för att ha något att skratta åt. Ett par sidor blev till halva albumet innan Oscar kom tillbaka (när jag sa långa duschar så menar jag verkligen långa) och sen stannade jag inne resten av den dagen för att läsa färdigt.

"Watchmen" är fortfarande en favorit, så även i princip allt Alan Moore gör (Batman: The Killing Joke är också en av de bästa serierna jag läst) Jag är glad att jag fick omvärdera min syn på serier, mycket eftersom det tillfört ett visuellt tänk som jag kan ha nytta av i min yrkesroll. Fast med studentekonomin i åtanke skulle jag kanske behöva en egen watchman, när jag numera budar hej vilt på serier på Ebay...

Saker man hade velat komma på själv

2011-04-26T22:36:00.003+02:00

Följ min blogg med bloglovin

Glöm elektriciteten, skrivkonsten, hjulet och andra stora uppfinningar. Det är de smarta småsakerna som oftast lämnar mig helt hänförd och med den dubbelbottnade känslan av att "det där hade man ju faktiskt kunnat komma på själv". Strumpor med tryckknappar så att man kan para ihop dem i tvätten. En vattenflaska som går att knöla ihop till en 1 centimeter tjock ring så att den får plats i lilla handväskan hur lätt som helst. Ett bestick som är en sked, en gaffel och en kniv - på samma gång! Smart reklam har samma effekt. Erik Skoglunds fiktiva Läkerol-kampanj till exempel. Tidsbunden, ja visst, men annars - hur rolig är den inte i all sin enkelhet?

"Oerhört fiktivt (men roligt) projekt. Vi såg en möjlighet i att utveckla "makes people talk" några steg.
Jag tror att idén med att varna för en produkts alltför positiva egenskaper kan vara användbart i rätt sammanhang.
Idén innefattar även en Iphone-app: gissa citatet"

Växtdräparn

2011-04-25T20:00:00.003+02:00

Vissa av mina vänner anser att jag plockar pensionärspoäng med mina urklippta kuponer till mathandligen, pysselmanin och det notoriska På spåret-tittandet. Själv tycker jag att det finns saker som smäller betydligt högre på pensionärsskalan när man är i 20-somethingåldern. Som att kalla sin pojk-/flickvän för "pappa" eller "mamma" om man nu råkar ha de rollerna också. Karl eller gubbe har bubblarplatser på tilltal som inte heller känns helt okej att använda riktigt än.

Men det allra värsta måste ändå vara att man är asbra på plantering och växter, att ha gröna fingrar som det så vackert kallas. Det kan hända att motiveringen till denna åsikt inte är helt objektiv. Växtdräparn' skulle de nämligen förfärat viskat bakom min rygg om de hade haft röster, Dracena-pinnarna, Benjaminfikusarna och de övriga extremt lättskötta växter som gått en alldeles för tidig död tillmötes under min vårdad. Och istället för att erkänna mina tillkortakommanden i ämnet, väljer jag att bittert och skoningslöst kategorisera gröna fingrar som pensionärsbeteende istället. Detta en dag då ännu en palmväxt av "egentligen-tålig-sort" åkte ut i soprummet. Vila i frid.

Någon som bjuder på nattkrubb?

2011-04-25T00:04:00.000+02:00

Har haft en helbra påskhelg. I fredags vart det grillning och Hoffmaestro-konsert. I lördags firades Oscar som fyllde år. Vi åt så sinnessjukt god mat, hemma hos hans föräldrar i Torshälla och sov över där. Idag knallade vi de 500 meterna över till mamma och Martti och pulade i oss lite grillat där också. Med andra ord har vi inte gjort ett vettigt handtag på hela helgen, bara latat oss och ätit en massa mat.

Trots lyxen att sova hos föräldrarna och få allt serverat, var det ändå ganska skönt att komma hem till sin egen lilla lya nu på kvällen. Var. Sen slog vi på strömmen till routern som varit av under helgen, i samma jack som även hemtelefonen sitter. Den hade laddat ur totalt, så nu står den och laddar och slår på och av sig självt under tiden. Varje gång med ett pip. Varje gång. Med ett pip...

Ja, jag är sjukligt ljudkänslig. Har ett än så länge kontrollerat sammanbrott här. Men snart kanske jag flyr fältet, sååå... Vem ska få äran att ha oss som matgäster nu då?

Kritiskt tänkande vadå?

2011-04-21T15:56:00.002+02:00

Aspirerar av uppenbara skäl inte på att bli någon modebloggerska. Ville bara visa upp den klänning jag köpte idag. För 300 spänn jag egentligen inte har, bara för att H&M hade 10 procent på allt. Slängde dessutom med en mascara "för att det var ju så billigt" och kom upp i en totalsumma som var över klänningens originalpris... Kritiskt tänkande vid högskolan i all ära, men vart finns den egenskapen när man verkligen behöver den?!

Student på mer än heltid?

2011-04-20T15:42:00.001+02:00

Snacka snyggt av
Elaine Bergqvist.

Ända sen jag började läsa textdesign är det ett namn som följt mig genom hela utbildningen. Eller följt, det har en ganska trevlig klang. Jagat eller hemsökt är väl egentligen lämpligare ordval. Namnet är Lennart Hellspong, retorikprofessor. Nötande av hans analysmodeller har lett till att jag om någon så väckte mig mitt i natten, skulle kunna rabbla verktygen för en läsbarhetsanalys eller räkna ut nominalkvoter. Missförstå mig inte, det har varit väldigt nyttiga kunskaper för min utbildning. Men när man kan innehållet utantill i sidnummer för en bok har det kanske gått lite långt.

Kanske borde jag därför blivit avskräckt från att läsa en bok som rekommenderas av min kära Lennart, men jag tyckte framsidan på "Snacka snyggt: modern retorik" såg så spännande ut att jag var tvungen att kolla in den i alla fall. På Adlibris går det att provläsa lite i de första kapitlen och jag tyckte att det lät mycket lovande. En ung tjej som har skrivit en modern retorikbok, hooray! Nu är den beställd. Tydligen läser jag kurslitteratur även på fritiden numera...

Ur skräpkultur in i skräcken

2011-04-20T00:23:00.007+02:00

Armeniens
"Boom boom chaka chaka"
kan vara minst lika skrämmande
som vampyrer och levande döda!

Eftersom jag lärt mig att inspiration sällan kommer självmant, försöker jag alltid hitta saker, platser och personer som inspirerar mig. En person som alltid gör det är John Ajvide Lindqvist. När jag får en av hans skräckromaner i händerna är det sällan jag släpper ifrån mig den utan att ha slukat hela alltet i ett enda långt läsmarathon. Det är inte heller ovanligt att det börjar dyka upp dokument i min dator med egendomliga namn som "Flickan som blev ett träd", "Fyrvaktaren" och "Sjung för mig" efter detta. Halvfärdiga historier som jag i bästa fall ägnar någon vecka åt innan jag helt tappar tron på storyn och min egen förmåga och därför lägger undan dem.

Idag tänkte jag att jag skulle återuppta en sådan historia. Gjorde en god chailatte, satte på mig bästa skrivarkostymen (läs: myskläderna) och kröp upp i soffan med laptopen. Innan jag hann få ner några ord började "Inför Eurovison song contest" på TV. Det visade sig vara alldeles ypperlig inspiration till skräckromaner det med, så skrämmande dåliga som vissa bidrag är. Samtidigt som jag och Louise slaktade bidrag efter bidrag i facebookchatten lyckades jag faktiskt plita ner en halv sida text. Det blev en slags prolog till ett kapitel. Precis som Eurovisonbidragen kanske den är skrämmande på fler än ett sätt så att säga, men det bjuder jag på.

- Varför kom du just hit?

Det kunde han inte svara på. Det kändes som bara tanken på att i ord beskriva känslan som lett honom till den slitna parbänken, i en del av staden som han aldrig annars vistades i, vore att förringa den. Egentligen var det nog inte heller någon allvarligt menad fråga, för när han tittade ner på den främmande åldringens tandlösa leende visste han att det här var rätt plats. Han nöjde sig med att kort nick som motreplik, innan han knäppte igen de översta knapparna på trenchcoaten som skydd mot kylan och slog sig ned precis bredvid den gamle. Så väntade de tillsammans.

Förstår ni vilken ångest...

2011-04-18T01:48:00.002+02:00

...att försöka skriva en bra presentation av sig själv, när det är just text som man utger sig för att vara duktig på? Eller duktig och duktig, det har jag väl aldrig sagt att jag är. Egentligen. Ett tag i högstadiet kanske jag var lite morsk för att jag alltid fick MVG och ibland en tecknad glad gubbe på alla mina svenskuppgifter. Min lärare verkade älska vad oduglig smörja jag än öste ur mig och jag hade nog nästan kommit undan med att lämna in ett papper med alfabetet på. Nåväl. Det jag egentligen vill säga är att jag åtminstone tycker att skrivande är väldigt kul. Och design, det gillar jag med.

Jag är en sådan som med något paniskt i blicken måste inflika att det "faktiskt heter INkorrekt" om någon vårdslös själ snubblar på orden och säger okorrekt. Ändå skriver jag själv ibland ord med måååååånga vokaler (just så) när jag vill betona något viktigt, fast jag vet att det inte heller är riktigt okej. Men om man kan reglerna så får man bryta mot dem, för det har Dalai Lama sagt.

Så är jag snart 22, bor i Eskilstuna (i världens minsta etta med sambo), pluggar textdesign och allt sådant. Jag tänkte blanda högt och lågt - vardagsbetraktelser med svulstiga försök till att skapa skönlitterära texter, skarpa wannabeanalyser av grafisk form med min lalliga humor. Allt med förhoppningen att om man övar på att skriva varje dag, blir man lite bättre på det varje dag!